tisdag 19 mars 2024

Mycket lovvärt initiativ!

Igår nådde nyheten att sju riksdagsledamöter lämnat in ett skriftligt spörsmål till regeringen rörande "bortskaffandet av könsneutral ideologi" ur landets skolor över nyhetströskeln. Denna "könsneutrala ideologi" kommer kanske främst till uttryck i olika temadagar och undervisningspass där t.ex. Seta får husera fritt och sprida sin skadliga propaganda i skolorna. 

Initiativet är lovvärt, men tyvärr kommer det knappast att få någon effekt. Det finns nämligen allt för många hjärntvättade ledamöter i riksdagspartierna också för att garantera att initiativet slås ner. Vi får tyvärr fortsätta att helt enkelt hålla hem våra barn om och när dylika dagar/lektioner ordnas.

Anmärkningsvärt är dock den reaktion spörsmålet fått från framför allt grönvänstern. Elisa Gebhart (Sdp) viftar friskt med diskrimineringskortet ("frågan är om redan det att framställa ett dylikt spörsmål är mobbning och diskriminering") och som svar föreslår Saara Hyrkkö (Gröna) att de sju riksdagsledamöterna borde utsättas för samma hjärntvätt som skoleleverna tvingas genomlida. 

Det är oerhört beklämmande att se hur långt degenereringen har gått också i vårt land. 

måndag 18 mars 2024

Om könskriget, del 2: Alternativet

I den förra texten slutade jag med att nämna att det finns ett alternativ till den toxiska feministiska ideologin med dess falska människo- och samhällssyn. Detta alternativ är förstås den bibliskt-kristna människosynen och en syn på mannen och kvinnan och relationen dem emellan som utgår från Bibeln. En syn som, med alla de synnerligen negativa konnotationer som idag vidlåder den, ändå som sagt har byggt det västerländska samhället som vi känner det. Ett annat begrepp som idag fått oförtjänt dålig klang är ordet "patriarkat". Det kommer från det grekiska ordet "patros" eller "pater" (på latin) som betyder fader och har idag alltså blivit närmast ett skällsord. Men om och när vi ser på vad Bibeln säger om mannens och kvinnans roller – om vi alltså klarar av att göra det utan att dagens negativa syn på ordet i sig och på Bibeln och den kristna tron skapar onödiga låsningar – ser vi att detta är något som verkligen fungerar. Eller som skulle göra det om vi vågade försöka.

Det ord som kanske mer än ordet "patriarkat" skapar onödiga låsningar speciellt för sådana som förgiftats av feminismens toxiner är ordet "underordning" – ett ord som är centralt i den kanske viktigaste texten i Bibeln när det gäller mannen och kvinnan och deras relation. Då talar jag givetvis om Ef. 5:21ff. "Underordna er varandra i vördnad för Kristus. Ni hustrur, underordna er era män så som ni underordnar er Herren. En man är nämligen sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud och själv Frälsare för sin kropp. Så som församlingen underordnar sig Kristus, så ska kvinnorna i allt underordna sig sina män."

Detta kan givetvis låta lite besvärligt. Men Paulus slutar inte där, utan han fortsätter: "Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den", varefter han ger en utläggning över vad detta betyder. Sedan i slutet av avsnittet tillägger han: "Men vad er angår ska var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun ska visa respekt för sin man." Och nu behöver jag säga detta: Den som tycker att detta med underordningen låter obekvämt för kvinnan ska ta sig en noggrann funderare över vad det innebär för mannen att älska sin hustru som Kristus älskade församlingen. Speciellt gäller detta för alla män som inbillar sig att de på något sätt är, eller behöver vara, för mer än det andra könet.

Här finns nämligen inte rum för någon toxisk maskulinitet. Inte heller för någon toxisk feminism eller för något könskrig. Här faller ett mycket stort lass av ansvar på mannen – det att "älska sin hustru så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den" tränger ut alla former av övervåld och maktmissbruk, för att inte tala om nedvärdering och aggressivitet. I detta ingår givetvis också att ta ansvar för sexualiteten och för de följder den får vilket i sin tur utesluter all form av promiskuitet.

Församlingen underordnar sig Kristus med glädje och förtröstan eftersom hon vet att Kristus älskar henne och har offrat sig för henne. På samma sätt underordnar sig kvinnan mannen med samma glädje och förtröstan. I dessa fall blir underordningen inget offer utan en välsignelse. Och vi ska inte glömma de första orden i texten: "Underordna er varandra i vördnad för Kristus."

---

Detta är (det fungerande) alternativet till dagens könskrig och till toxisk maskulinitet och toxisk feminism. Som sagt är det på detta alternativ som vårt fungerande samhälle har byggts. Givetvis med alla de problem och skönhetsfläckar synden för med sig eftersom både mannen och kvinnan är syndare. Men dock.

Jag förväntar mig inte att samhället i stort ska återgå till detta alternativ. Men förhoppningsvis finns det tillräckligt många som är beredda att gå emot strömmen och inte foga sig i könskrigstillståndet för att detta även i fortsättningen ska kunna ses som ett beaktansvärt alternativ och då också kunna fungera som exempel för alla de som lider av olika grader av krigsskador.   

Till sist kan jag inte låta bli att göra en liten reflektion angående biskopsmötets uppror mot Gud och hans bud och vilja i äktenskapsfrågan. Paulus gör klart att det finns en koppling mellan förhållandet mellan Kristus och församlingen och mellan mannen och kvinnan – dock utan att förklara det i detalj. När jag skrev orden ovan om att "församlingen underordnar sig Kristus med glädje och förtröstan eftersom hon vet att Kristus älskar henne och har offrat sig för henne" slogs jag av denna koppling. Kan det vara så att denna koppling också har verkningar i motsatt riktning? Alltså så att när könskriget rasar och förhållandet mellan mannen och kvinnan slits isär genom det uppror som råder där, också församlingen/kyrkan (i dess timliga version) påverkas och drivs till uppror mot Kristus? Detta var som sagt bara en tanke som slog mig.

    

söndag 17 mars 2024

Om könskriget, del 1: Problemställningen

Den senaste tiden har det talats en hel del om så kallad "toxisk maskulinitet", och det var därför jag satte den rubrik jag gjorde på mitt senaste inlägg. För även om det givetvis idag finns allt för mycket "toxisk maskulinitet" är själva ideologin bakom feminismen också toxisk. Alltså i den meningen att den förgiftar och förgör.

Aggressivitet, manligt övervåld mot kvinnor och alla former av nedvärdering av kvinnan är förstås sådant som måste motarbetas, men när man idag talar om "toxisk maskulinitet" är det feminismens "könsmaktsordning" som ofta, för att inte säga alltid, står för definitionen – och då hamnar mycket annat också vid skampålen. Denna "könsmaktsordning", om än det ibland givetvis finns visst fog för att tala om den, baserar sig på samma marxistiska maktlära (med dess uppdelning i offer och förövare) som jag många gånger har skrivit om här på bloggen.

Nåväl. Kontentan av det ovanstående är att det finns mycket gift i relationen mellan mannen och kvinnan idag, och i det värdeliberala samhällsbygget råder vad som svårligen kan beskriva som något annat än ett könskrig idag. Detta är förstås synnerligen destruktivt, och som jag konstaterade i den senaste texten är det så gott som alltid barnen som får ta den största stöten. Ofta genom att inte ens få bli födda.

Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: Orsaken till detta könskrig, till att feminismen finns (att det finns en beställning på den) är att mannen har svikit. Dels genom att missbruka sin styrka i förhållandet till kvinnan, dels genom att inte uppfylla sitt kall och sin uppgift att vara man och ta sitt ansvar.

Som sagt dominerar det feministiska perspektivet/ideologin så gott som totalt idag i det offentliga rummet och det offentliga samtalet. Det ses närmast som en självklarhet att anse att maskuliniteten per definition är toxisk, att all form av patriarkalism är av ondo och att kvinnan har suverän rätt att bestämma om ett litet barn ska få födas eller om det ska dödas före det ens fått födas samt att kriget mellan könen är något självklart.

Det är bara det att ingenstans på vår jord har ett fungerande samhälle byggts på denna grund. I vår del av världen, där detta synsätt har fått dominera i ett par decennier och experimentet har hållit på längst, håller samhällsbygget tvärt om på att kollapsa. Äktenskapen fallerar och hemmen faller sönder, med (igen) barnen som de största offren. Nativitetssiffrornas störtdyker och i många västliga länder har "the point of no return" redan passerats. Med alla de negativa följder för samhällsekonomin som den kommande "demografiska vintern" kommer att föra med sig.

Den stora frågan vi borde ställa oss, om vi alltså vill bevara ett fungerande samhälle i ett lite längre perspektiv, är om det finns något alternativ till denna toxiska feministiska ideologi med dess fatala människo- och samhällssyn. Och faktum är att det verkligen finns det. Ett välbeprövat sådant, dessutom, eftersom det är detta alternativ som en gång byggde det ordnade samhälle vi nu håller på att förstöra. 

Mer om det i nästa text.

 

fredag 15 mars 2024

Toxisk feminism

På internationella kvinnodagen publicerade ÖT en ledare, skriven av Sofie Stara, som efterlyste en "feministisk armé" som bekämpar/besegrar "Putin, hans gelikar och det samhälle de skapar". I sin text drar hon rakt igenom alla kurvor och buntar ihop allt och alla som hon inte gillar och sätter den ovannämnda stämpeln på dem. Hit hör "sannfinländare", "högerpopulister", "abortmotståndare" och "konservativa kristna". Allt i en enda röra och utan försök till ens lite nyansering. Men om det är något feminister kan så är det att köra rakt i kurvorna, vilket Stara så tydligt bevisar.

"Feminism är frihet" och "Antifeminismen är en stark drivkraft för högerextremister och det spelar Putin rakt i händerna", skriver Stara också och så får hon med Putin-stämpeln också. En tydligare uppdelning i "de goda" och "de onda" får man leta efter!

Faktum är dock att feminismen inte alls står på det godas sida. Precis som jag skriver i rubriken är feminismen i allra högsta grad toxisk. Man behöver verkligen inte vara någon "högerextremist" för att begripa det. Det räcker med att med öppna ögon se på feminismens ideologi och dess följder.

Feminismen är en i grund falsk ideologi. I grunden finns en tanke att män och kvinnor är, och måste vara, likadana och sinsemellan utbytbara. I detta bortser det feministiska tänkandet från alldeles uppenbara skillnader mellan könen och i den mån detta inte går försöker man med våld utplåna dessa skillnader. Om vi säger det något plumpt: Feminism innebär att kvinnan försöker bli man. Med precis allt vad det innebär. Följden av detta blir ett könskrig där det bara finns förlorare. Familjeinstitutionen, och med den barnen, framför allt. Den närmast katastrofala nedgången i fertilitetssiffrorna som i princip hela västvärlden idag brottas med kan t.ex. härledas från feministisk ideologi.

Den andra vågens feminism kom med en sexuell frigörelse som såg på mannen och hans promiskuitet (och mannens möjligheter att vara promiskuös utan följder) och krävde att kvinnan måste få ha samma möjligheter till sexuell promiskuitet utan följder - och det är här abortstriden kommer in i bilden. För att kunna vara lika promiskuösa som männen historiskt sett alltid har kunnat vara (och tyvärr också varit) måste också kvinnan kunna ha sex utan följder. Därför är det inte alls förvånande att Stara, som den feministiska kämpe hon utan tvekan ser sig själv som, i sin text avsätter mycket rum för att klaga över att alla inte anser att det är en mänsklig rättighet att få ha ihjäl sina barn i livmodern.

Nå, en sak har dock Stara rätt i. Feminism innebär frihet. Frihet från traditionella, fungerande normer och frihet från ett fungerande samhälle. Men är det verkligen en sådan frihet vi behöver?  

tisdag 12 mars 2024

Rom.1-2

Signaturen "Faktalobby" drog i en diskussion på en annan tråd fram det Paulus skriver i Romarbrevet 2 och gör en synnerligen märklig exeges på de första verserna i kapitlet med det uppenbara målet att på något sätt makulera det som sägs i Rom. 1. 
 
Detta är givetvis ett dödsdömt försök, men sin vana trogen biter ingen fakta på denne "faktalobby". Nå, ifall det är någon annan som har läst hans eiseges (vilket det de facto är fråga om, inte en exeges) kan jag här lägga upp en mer korrekt exeges över texten i fråga. 
 
I Rom. 1. presenterar Paulus brevets tema (v. 16-17), varefter han övergår till att beskriva Guds dom över hedningarna. Denna dom bottnar i att hedningarna inte har gett Gud ära för hans skapelse och tackat honom, trots att de kan se hans makt och hans gudomliga natur i skapelsen. Detta gjorde att de "förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan", och "därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra" och "bytte ut sanningen mot lögnen". Som ett resultat av detta kom homosexualiteten in i bilden och "de gjorde sådant som inte får göras". Slutklämmen i Rom 1 är betryckande: "De känner mycket väl till Guds rättvisa dom, att de som handlar så förtjänar döden. Ändå gör de sådant, och de samtycker dessutom till att andra gör det."
 
Sedan flyttar Paulus fokus från hedningarna till judarna i början av det andra kapitlet. "Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom du som dömer handlar på samma sätt. Vi vet att Guds dom med rätta drabbar dem som handlar så. Men menar du att du ska komma undan Guds dom, du människa som dömer dem som handlar så och själv gör samma sak? Eller föraktar du hans rika godhet, mildhet och tålamod? Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och envisa hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, då Guds rättfärdiga dom ska uppenbaras."  
 
Bakgrunden här är att judarna, som hade Guds lag, såg med motvilja på hur hedningarna levde. Men problemet var att de också hade problem med att hålla lagen. Trots att judarna visste att också de var syndare menade de att de ändå hade en särställning eftersom de var Guds folk. I Vishetens bok (som är en av GT:s apokryfiska böcker) står det nämligen att "Om vi än syndar tillhör vi likväl dig eftersom vi känner din makt". Där sägs det också att hedningen ska bli "dömd i vrede" medan judarna skulle "få tuktan i all mildhet". 
 
Det Paulus alltså säger här i Rom 2:1f är att judarna inte kan räkna med att Gud har tålamod med dem i all oändlighet. Gud låter bli att döma dem för att ge dem tid att omvända sig. Inte att de på något sätt kommer att undkomma domen för att de är judar. 
 
Efter detta målar Paulus upp lagens väg till Gud. Den som håller lagen och lever efter den får evigt liv. Men det innebär att den som vill gå denna väg till Gud är förpliktigad att söka Gud och hans rike av hela sitt hjärta. Och där kommer givetvis alla till korta. Därför är det ingen olikhet mellan oss människor inför Guds lag. Hedningen har misslyckats, men det samma gäller också för juden. Villkoren för frälsningen är de samma. Juden inbillar sig kanske att det att han hör till egendomsfolket ska ge först och främst honom frälsning, men om han inte håller lagen (i likhet med hedningen) kommer också först och främst Guds vrede och dom att komma över honom. 
 
Lagens väg är alltså inte framkomlig när det gäller frälsningen. Hedningarna har misslyckats grovt, det är sant, men inte heller judarna klarar av att nå fram till Gud och hans rike på lagens väg. Domen blir i slutändan den samma både för hedningen och för juden. 
 
Men trots att denna text talar om spänningen mellan hedningarna och judarna har den ingalunda spelat ut sin roll. Texten har en hel del att säga oss som är kristna idag och som lever i det nya förbundet som inte baserar sig på lagen utan på Guds nåd i Kristus. Vi behöver nämligen alla komma ihåg på vilken grund vi blir frälsta. Allt är Guds nåd, och som frälsta syndare har vi ingen rätt eller ens möjlighet att börja moralisera över andras synder och mena att vi på något sätt skulle vara bättre än vad de är. 
 
Men det innebär som sagt inte att det Paulus skriver i Rom. 1 på något sätt skulle sättas ur kraft eller bli makulerat. Paulus beskriver, mycket träffande, hur en Gudsfrånvänd människa fungerar och hur det ena leder till det andra. Både för 1950 år sedan och ännu idag. Den gör också klart att domen kommer att drabba alla som lever på detta sätt. Att hålla fram vad Guds ord säger är aldrig fel och det innebär inte i sig att vi moraliserar så länge vi kommer ihåg att Guds dom över synden alltid är rättvis och drabbar alla människor - och att inte heller vi är något undantag trots att vi är döpta in i det nya förbundet. Om vi överger Kristus kommer också våra synder att leda till dom, trots vårt dop och trots vårt kristna namn. 

måndag 11 mars 2024

Salt och ljus?

Som sagt kommer vår kyrkas biskopsmöte att sammanträda i morgon (tisdag) för att behandla en "kompromiss" (som det heter) i äktenskapsfrågan. Som jag tidigare konstaterade är detta inget annat än ett försök till bedrägeri eftersom man inte samtidigt både kan och inte kan ha samkönade äktenskap.

Att detta överhuvudtaget tas upp till behandling är givetvis inget annat än en skandal, och om biskopsmötet verkligen går in för att befordra denna lögn skjuter de det sista av sin auktoritet i sank. Men det är ingalunda den största katastrofen här. Det värsta är att förslaget går ut på att svika de homosexuella tillika med att vi, om vi går in för att välsigna det som Gud förbjuder och dömer i sitt ord, lurar dem å det grövsta. Guds ord är nämligen klart och tydligt i denna sak. Den som ägnar sig åt utlevd homosexualitet dömer sig själv till en evighet utan Gud. Det som Bibeln kallar för helvetet. (1Kor.6:9) Inte för att den synden skulle vara värre än andra i den meningen att den skulle vara oförlåtlig, utan för att den, liksom alla andra synder, innebär ett uppror mot Gud. Sådant kan givetvis förlåtas, men inte om man inte ångrar sig och ber om förlåtelse. 

Det en kyrka som går in för samkönade vigslar gör är att den säger åt syndarna att de inte behöver omvända sig och ångra sin synd. Detta, om något, är att lura och bedra. Och som sagt att svika de homosexuella. 

Men hur skulle det vara om vår kyrka skulle våga vara kyrka och i stället skulle gå in för att vara ljus och salt i världen i denna fråga? Om vi skulle lita på och sätta tro till Guds ord och samtidigt förkunna att det finns nåd och förlåtelse - och ja, också helande - för alla som vill fly till Herren och hans barmhärtighet och överge synden? Om vi i stället för att svika de homosexuella genom att gå den lätta vägen och säga till dem att synden är ok, fortsätt som förr, skulle gå in för att verkligen finnas där för dem, stöda dem och hjälpa dem att göra det rätta? Givetvis är detta en mycket svårare väg. Det kräver att vi drar på oss arbetskläderna i förhållande till de homosexuella och visiret i förhållande till världen så att dess spottloskor inte svider oss i ögonen. Men. Det skulle vara den rätta vägen att gå. Det skulle vara en välsignelsens väg. Både för oss som kyrka och för de som har fått detta kors att bära.

Om kyrkan skulle våga vara kyrka och välja att vara salt, vilket hon är kallad att vara, skulle detta också verka för att förhindra den förruttnelse som är på gång i världen idag (Matt. 5:13). Om en så stor och beaktansvärd aktör som kyrkan skulle gå in för att inte spela med i medias och världens propagandaspel skulle gränserna inte kunna flyttas lika snabbt och lika enkelt som de flyttas idag. 

Vågar vi hoppas på en sådan sak? Jag vet inte. Men vi vågar ropa till Herren om detta i bön. Så mycket vet jag åtminstone!

 

söndag 10 mars 2024

Ja ja, nej nej

 På tisdag kommer kyrkans biskopsmöte att samlas till ett extrainsatt möte. Ärendet på agendan är äktenskapsfrågan, och det förslag som ligger på bordet (och som torde bli godkänt av biskoparna) är att vår kyrka ska gå in för att ha två syner på äktenskapet. En syn (som de präster som vill följa den) som innebär att man inte viger samkönade par och en syn (som de präster som väljer att följa den) som gör det möjligt att viga samkönade par. Med detta skulle dock följa kravet att en församling bör se till att alla par som vill vigas till äktenskapet - oberoende av kön - ska få bli vigda. Om församlingens präst/präster inte kan tänka sig att göra det bör församlingen tillhandahålla en präst (och lokaler) som gör det. 

Detta är givetvis fullständigt BS. (Ursäkta min franska!) En kyrka kan inte ha två olika syner/praxis i äktenskapsfrågan. Antingen har man inte samkönade äktenskap eller så hart man det inte. Detta är inget annat än bedrägeri och ett sätt att försöka föra in den obibliska praxisen med samkönade äktenskap i kyrkan genom bakdörren. Faktum är nämligen att ifall detta förslag godkänns (av biskopsmötet och sedan av kyrkomötet) innebär det att vår kyrka HAR godkänt samkönade äktenskap. Och sedan går det givetvis som i frågan om kvinnliga präster när det begav sig. Efter något år tas möjligheten att vägra viga bort eftersom alla så småningom inser just det jag skrev ovan: Alltså att antingen har man inte eller så har man. Och har man så, ja, då har man. 

Låt mig till sist påpeka att det visst var Jesus som sade att "ert ja ska vara ja och ert nej ska vara nej". (Jak. 5:12) "Annars drabbas ni av domen".

Detta är allvarliga ord, och etta är en mycket allvarlig fråga. Vi får verkligen hoppas att biskoparna inte säljer sig själva på världens och samtidens köttmarknad.